Mina pengar är mina… eller?!?!

Mina pengar är mina. Dom har inte någon annan någonting med att göra. Tycker jag.

Dom är mina även om dom sitter på banken. Banken lånar dom och det till en så gott som obefintlig ränta. När jag vill hämta ut mina pengar, så ska jag få göra det. Direkt. Utan något krångel.

Så tycker jag. Men verkligheten ser mycket annorlunda ut.

Jag har ett litet sparkonto på en bank (N). På en annan bank har jag alla mina andra konton, internetbank och kontokort. För några månader sedan behövde jag ta ut några tusenlappar från det där enda sparkontot jag har på N- banken. Så jag klev in på ortens N-kontor och bad dem föra över summan till mitt kontantkortskonto på den andra banken (F). Jo det kunde de göra, sa mannen i kassan, men då skulle det kosta mig 150 kronor!

150 kronor för en knapptryckning! Till en bank som ligger 50 meter längre ner på gatan!

– Men är du jämt galen!

Utbrast jag, högt och ljudligt!

Jag är en människa med ytterst lite ekonomiska tillgångar, så för mig är 150 kronor mycket pengar. Jag är inte beredd att offra det för en  knapptryckning. Och så är det en principsak också! 20 kronor tycker jag räcker för att trycka på en knapp.

– Men då tar jag ut pengarna istället och går över till F-banken med dem själv, sa jag till mannen i kassan.

– Ja, sa han. Det skulle ju gå, men då får du komma tillbaka mellan klockan 10 och 12 i morgon, för det är bara under de tiderna vi har kontanthantering här.

Dessutom klargjorde han att här på orten har inte F-banken någon kontanthantering alls, så jag skulle bli tvungen att åka in till stan med pengarna.

Nu hör jag lite dåligt så jag blir ganska högljudd när jag pratar och protesterar, så det blev snabbt ganska obehagligt för mannen i kassan. Så han tryckte till slut på knappen och förde över mina pengar utan att ta ett enda öre i ersättning!

– Men bara för den här gången, sa han.

Häromdagen var det dags igen! Men nu hade jag ju lärt mig min läxa! Det är lika bra att åka direkt till stan, gå in på N-banken, ta ut pengarna och gå över torget till F-banken med dem. Den här gången tänkte jag tömma kontot på de 20 000 kronor som fanns kvar, för jag ville inte ha något mer omak med de där pengarna.

Jag trodde det skulle bli totalt krångelfritt den här gången.

Men krångel fick jag!

– Är det inte bättre, sa damen i kassan, att jag för över pengarna direkt till ditt konto i den andra banken?

Det höll jag ju med om, men så lade hon fram prislistan framför mig. Den här gången skulle det kosta 80 kronor och jag hade ju redan kört till stan för 50 kronor, så det skulle bli en stor förlust det!

– Nej tack, sa jag. Jag går över torget med pengarna själv.

– Men om jag gör det för halva summan då? sa hon.

Aldrig i livet, tänkte jag. 40 kronor är 40 kronor och en knapptryckning är inte värd mer än 20. Speciellt inte då de redan har tjänat så mycket pengar på att låna ut mina pengar och jag i princip inte fått någonting för det.

– Men, sa damen, nu är det så att man inte får ta ut mer än 15 000 kronor på grund av rånrisken. Och du vill ju ha ut 20 000. Vill du ta ut mer än 15 000 kronor måste du anmäla det några dagar i förväg.

– Så du menar att jag bara får ta ut 15 000 och måste komma tillbaka i morgon för att ta ut resten av pengarna? Åh jag som har åkt flera mil hit bara för att ta ut mina pengar.

Till slut gjorde hon ett ”undantag” och gav mig pengarna i näven. Och jag vandrade över torget mot F-banken med ett hårt tag om handväskan. Där lade jag upp de 20 000 kronorna på disken och sa att jag ville sätta in dom på mitt privatkonto. Då skickade bankdamen ut ett A4-ark till mig och sa att jag var tvungen att fylla i det om jag ville sätta in pengarna. De ville veta ALLT om mig, även sånt de redan vet – vad jag heter, var jag bor, vilket telefonnummer jag har, personnummer. Och VAR JAG HADE FÅTT PENGARNA IFRÅN! OCH VARFÖR JAG SATTE IN DEM!

JAG TAR ILLA UPP! SÅNT DÄR ANGÅR BARA MIG!

Jag skulle ha förstått det om det hade varit mycket pengar. Men 20 000!

Jag undrar om jag skulle ha tagit med mig fotona av våra trasiga sängar också, så de verkligen förstår varför jag behöver de där pengarna på mitt kontokort.

Jag vill ju på något sätt gärna rättfärdiga mina ekivoka penningtransaktioner, så jag lägger ut fotona här istället: