Jag föll pladask!

Oh my God… eller som den yngre generationen skriver i facebook – OMG! Vaknade i morse med två vänsterknän, öm i hela kroppen och ett stort svårartat sår på höger knä. Min älskade make J påstår dock att såret mer ser ut som ett myggbett. Han måste ha stora problem med synen! Med linjal mäter såret hela 0,5 cm i omkrets! Inte att leka med!

Den här veckan är det ett år sedan jag ramlade och bröt handleden. Igår ramlade jag igen! Splash bara! Rakt i backen! Mitt i stadsträdgården! Bland massor av folk!

När jag for genom luften, ner mot backen, hann jag tänka: Åh nej! Inte nu igen!

Jag ramlade på alla fyra! Men handlederna höll! Båda två!

Någon satte krokben för mig!

Heter han/hon Whisky? undrade en bekant. Absolut inte, säger jag. Jag dricker bara whisky när jag har extremt ont i halsen. Och det har jag sällan. Andra alkoholhaltiga drycker slinker bara ner genom min hals si så där två gånger per år – midsommar och nyår! Jag skulle nog gärna ta mig en sherry om lördagkvällarna också. Men tyvärr är jag för senil! Jag glömmer helt enkelt bort den där lilla rödingen när helgdagskvällen är här.

Någon enstaka helgdag har det i ärlighetens namn blivit ett litet glas rött vin till maten. Men bara när mellansonen är här och äter med oss och påminner om att denna ädla dryck borde intagas till J:s utmärkt tillagade måltid.

Nej, det där krokbenet kom från något helt annat. En 32 kilo tung valp vid namn Dallas. När han kommer utomhus blir han totalt stirrig av lycka. Åh så mycket det finns att nosa på och bita i! Var ska jag börja? Och så far han fram och tillbaka, runt runt, hit och dit. Och jag hänger inte alltid riktig med… liksom!

Jag hade hämtat honom hos yngste sonen och hans sambo och lämnat in honom för klippning. Den första klippningen i hela hans liv! Två timmar senare kom jag för att hämta honom. Det satt en svart hund kopplad innanför receptionsdisken när jag anlände. Jag stirrade undrande på honom. Kunde det vara vår Dallas? Nej, det måste vara någon annans hund! Men så for han upp och hoppade överlyckligt mot mig och då tänkte jag att det nog möjligen var han. Men han var så förvandlad… från ullig, krullig fårhund till en strikt klippt och alldeles perfekt riesenschnauzer. Det var först på hemvägen, genom stadsträdgården, när jag trillade över honom, som jag blev helt säker och förvissad om att jag hade fått rätt hund med mig hem!

Nu sitter jag här med två vänsterknän! Fast det är nog bara jag som ser hur jättesvullet det är! Fick J se det skulle han nog bara undra om jag har fått en finne!

Snart, snart…

…snart kommer tågen igen!

Ja, det kommer ju tåg hela tiden. Och de åker också. Men snart kommer tågen som har mina älskade ungar med sig.

Sist jag hade med tåget att göra, tog det en unge ifrån mig. Då hade han varit hos oss i fem dagar. Det nöp i hjärtat när han åkte.

Nu kommer de hem över midsommar, med tågen, en från öster och en från väster. De har flickvännerna med sig. Här väntar J och jag och mellansonen och hans flickvän.

Tänk att få fira midsommar med alla dessa, som betyder allt för mig! Det är lycka det!

Allt är vackert och jag är nöjd!

Nu har jag legat däckad ett par dagar – igen. Jag är yr, darrig, svag och enormt trött.

Ingenting har blivit gjort här hemma. Jag som ville baka pepparkakor, göra julgodis, rulla köttbullar, städa och stryka. Det här är frustrerande. Men jag är inte förvånad över situationen. Det är ju så här mitt liv ser ut.

Jag är glad att jag inte är en sån som blir bitter. Det finns ju trots allt så mycket att glädja sig åt. Där jag ligger i soffan kan jag se adventsljusstakarna i fönstren. Ute snöar det och trädens grenar är tjocka av glittrande vit snö. Hyacinterna på bordet doftar ljuvligt och etiketten på julsnapsen, som ska bli födelsedagspresent åt gammelfaster på hennes 88-årsdag, är så vacker.

Ute på glasverandan står tomtarna uppradade i fönstren och plastgranen (som faktiskt barrar!?!) lyser så grannt.

Jag väljer att bara se det vackra. Det stökiga blundar jag för. Jag väljer att tänka på det som är bra. Det andra skiter jag i (för tillfället). Jag har haft tur. Jag kunde ha varit född i en fattig lerhydda i Bangladesh. Det är inget fel på rörligheten i min kropp. Jag kan se och höra. Jag kan känna dofter. Jag har mat för dagen och tak över huvudet. Jag är inte ensam. Jag är älskad och jag älskar.