I`m back

FÖRKYLD FÖRKYLD FÖRKYLD!

Och det är inte kul! Vi har hostat oss halvt fördärvade J och jag. Feber. Ont i kroppen. Och tråååååååkigt! Det är väl därför jag sitter här och skriver igen. I våras tappade jag helt lusten på att blogga. Men när jag nu sitter här och har tråkigt så… jag gör ett försök till.

Bröllopet i somras var helt underbart – som en bal på slottet. Jag har nog aldrig i hela mitt liv haft så roligt. Jag dansade heeeela natten. Och det gjorde bruden och brudgummen också!

En rolig sak som vi gjorde för dem under bröllopsfesten var att skriva personliga brev, lägga i kuvert och låsa in i en låda. Den ska de få öppna och läsa allt i på sin ettåriga bröllopsdag. Jag har nyckeln, så något smygkikande i förväg blir det inte!

Det blev J som höll talet till brudparet. Och det gjorde han bra!

Vi har blivit en till i familjen också sedan sist. Yngste sonen och hans sambo har skaffat sig hund. En helt bedårande riesenschnauzer. Svart som synden, busig som få och nyfiken på livet. Och han växer som om han vore uppfödd på kogödsel! Men det är han ju inte!

Sonen har fått ganska bra pli på honom. Bland annat kan han gå fot – med sonen alltså. När jag håller i kopplet är det jag som går fot. Skulle jag försöka med något annat tittar han bara förvånat på mig.

Vi har aldrig haft hund förut i vår familj. Jag trodde inte jag gillade hundar, så jag är ganska förvånad. Jag älskar nämligen den lille… eller hrmmm… numera ganska store… krabaten.

Bröllop i Rådhuset – en snabb historia!

Ett bröllop i Rådhuset är en snabb historia! Man hinner knappt blinka innan det är över!

Min bror R. och hans sambo K. drog iväg till rådhuset i fredags för att gifta sig. J. och jag var inkallade som vittnen. Alltihop var hastigt påkommet och lite smått förvirrat.

Ute var det kallt, snöigt och halt. Bruden är van att gå på höga klackar och klarade galant av isen över torget. Men jag halkade fram på mina klackar som en döende anka, hängande vid min brorsdotters arm. Jag brukar nämligen ha fotriktiga skor, så som tanter ska ha. Jag förstår inte vad som for i mig när jag drog på mig klackskorna! På något vis inbillade jag mig väl att jag skulle se elegantare ut i klackskor. Men döende ankor som haltar och kanar fram ser inte eleganta ut. Så det var helt klart en felbedömning från min sida.

Inne i Rådhuset tillbringade vi den mesta tiden i kapprummet. Det var när bröllopsföljet som var inne före oss kom ut, som vi upptäckte att vår brud inte hade fått någon brudbukett. Vi försökte låna den förra brudens bukett, men hon vägrade att släppa den ifrån sig, trots att vi försäkrade att hon snart skulle få den tillbaka igen. För att det skulle gå fort inne hos vigselförrättaren visste vi allihop, utom möjligen bruden.

J. och jag gifte oss i rådhuset för trettio år sedan och det enda vi kommer ihåg är kapprummet. Att kamma sig och hänga upp kappan tog nämligen längre tid än själva vigselakten.

Detta hade R. försökt att förklara för K. Men hon förstod nog aldrig riktigt hur snabbt det skulle gå. 

Vigselförrättaren öppnade dörren. Vi trängde oss in i det lilla rummet. R. och K. ställde sig framför vigselförrättaren, som genast – utan något förspel – utbrast:

– Tager du … denna …

R. sa ja.

– Tager du… denna…

K. sa förvirrat ja.

På med ringarna. Ett vigselbevis stoppades i R:s hand. Och sen marsch pannkaka ut genom dörren.

Jag lovar – det tog inte ens två minuter! K. såg totalt chockskadad ut! Jag tror inte hon har förstått än att hon faktiskt är gift. Det enda hon kommer att komma ihåg av den vigseln om några år är – kapprummet!

Och jag, som redan minns kapprummet, kommer bara att komma ihåg de jädrans halkiga klackskorna.