Jag föll pladask!

13 november 2012

Oh my God… eller som den yngre generationen skriver i facebook – OMG! Vaknade i morse med två vänsterknän, öm i hela kroppen och ett stort svårartat sår på höger knä. Min älskade make J påstår dock att såret mer ser ut som ett myggbett. Han måste ha stora problem med synen! Med linjal mäter såret hela 0,5 cm i omkrets! Inte att leka med!

Den här veckan är det ett år sedan jag ramlade och bröt handleden. Igår ramlade jag igen! Splash bara! Rakt i backen! Mitt i stadsträdgården! Bland massor av folk!

När jag for genom luften, ner mot backen, hann jag tänka: Åh nej! Inte nu igen!

Jag ramlade på alla fyra! Men handlederna höll! Båda två!

Någon satte krokben för mig!

Heter han/hon Whisky? undrade en bekant. Absolut inte, säger jag. Jag dricker bara whisky när jag har extremt ont i halsen. Och det har jag sällan. Andra alkoholhaltiga drycker slinker bara ner genom min hals si så där två gånger per år – midsommar och nyår! Jag skulle nog gärna ta mig en sherry om lördagkvällarna också. Men tyvärr är jag för senil! Jag glömmer helt enkelt bort den där lilla rödingen när helgdagskvällen är här.

Någon enstaka helgdag har det i ärlighetens namn blivit ett litet glas rött vin till maten. Men bara när mellansonen är här och äter med oss och påminner om att denna ädla dryck borde intagas till J:s utmärkt tillagade måltid.

Nej, det där krokbenet kom från något helt annat. En 32 kilo tung valp vid namn Dallas. När han kommer utomhus blir han totalt stirrig av lycka. Åh så mycket det finns att nosa på och bita i! Var ska jag börja? Och så far han fram och tillbaka, runt runt, hit och dit. Och jag hänger inte alltid riktig med… liksom!

Jag hade hämtat honom hos yngste sonen och hans sambo och lämnat in honom för klippning. Den första klippningen i hela hans liv! Två timmar senare kom jag för att hämta honom. Det satt en svart hund kopplad innanför receptionsdisken när jag anlände. Jag stirrade undrande på honom. Kunde det vara vår Dallas? Nej, det måste vara någon annans hund! Men så for han upp och hoppade överlyckligt mot mig och då tänkte jag att det nog möjligen var han. Men han var så förvandlad… från ullig, krullig fårhund till en strikt klippt och alldeles perfekt riesenschnauzer. Det var först på hemvägen, genom stadsträdgården, när jag trillade över honom, som jag blev helt säker och förvissad om att jag hade fått rätt hund med mig hem!

Nu sitter jag här med två vänsterknän! Fast det är nog bara jag som ser hur jättesvullet det är! Fick J se det skulle han nog bara undra om jag har fått en finne!

Annonser

I`m back

18 oktober 2012

FÖRKYLD FÖRKYLD FÖRKYLD!

Och det är inte kul! Vi har hostat oss halvt fördärvade J och jag. Feber. Ont i kroppen. Och tråååååååkigt! Det är väl därför jag sitter här och skriver igen. I våras tappade jag helt lusten på att blogga. Men när jag nu sitter här och har tråkigt så… jag gör ett försök till.

Bröllopet i somras var helt underbart – som en bal på slottet. Jag har nog aldrig i hela mitt liv haft så roligt. Jag dansade heeeela natten. Och det gjorde bruden och brudgummen också!

Bild

En rolig sak som vi gjorde för dem under bröllopsfesten var att skriva personliga brev, lägga i kuvert och låsa in i en låda. Den ska de få öppna och läsa allt i på sin ettåriga bröllopsdag. Jag har nyckeln, så något smygkikande i förväg blir det inte!

Det blev J som höll talet till brudparet. Och det gjorde han bra!

Vi har blivit en till i familjen också sedan sist. Yngste sonen och hans sambo har skaffat sig hund. En helt bedårande riesenschnauzer. Svart som synden, busig som få och nyfiken på livet. Och han växer som om han vore uppfödd på kogödsel! Men det är han ju inte!

Sonen har fått ganska bra pli på honom. Bland annat kan han gå fot – med sonen alltså. När jag håller i kopplet är det jag som går fot. Skulle jag försöka med något annat tittar han bara förvånat på mig.

Vi har aldrig haft hund förut i vår familj. Jag trodde inte jag gillade hundar, så jag är ganska förvånad. Jag älskar nämligen den lille… eller hrmmm… numera ganska store… krabaten.