Fruktsallad i sockerlag

Måste bara dela med mig av vårt nya dessertrecept. Vi tog vad vi hade hemma och lyckades få ihop något såååååå underbart gott. 

Detta är för två personer:

En näve frysta blåbär och en näve frysta jordgubbar. Skölj dem en stund i varmt vatten så de blir rena och jordgubbarna går att dela i småbitar. Lägg jordgubbarna och blåbären därefter i en skål.

Skär skalet av en clementin och en apelsin. Skär i småbitar mellan klyftorna så att hinnorna försvinner. Blanda ner i skålen med de övriga ingredienserna. Häll på lite citron- eller apelsinlikör. Koka upp sockerlag – jag tog 1/4 dl socker och 1/2 dl vatten. Häll lagen varm över fruktsalladen. Blanda. Låt stå och svalna. Servera med lättvispad grädde.

Jag föll pladask!

Oh my God… eller som den yngre generationen skriver i facebook – OMG! Vaknade i morse med två vänsterknän, öm i hela kroppen och ett stort svårartat sår på höger knä. Min älskade make J påstår dock att såret mer ser ut som ett myggbett. Han måste ha stora problem med synen! Med linjal mäter såret hela 0,5 cm i omkrets! Inte att leka med!

Den här veckan är det ett år sedan jag ramlade och bröt handleden. Igår ramlade jag igen! Splash bara! Rakt i backen! Mitt i stadsträdgården! Bland massor av folk!

När jag for genom luften, ner mot backen, hann jag tänka: Åh nej! Inte nu igen!

Jag ramlade på alla fyra! Men handlederna höll! Båda två!

Någon satte krokben för mig!

Heter han/hon Whisky? undrade en bekant. Absolut inte, säger jag. Jag dricker bara whisky när jag har extremt ont i halsen. Och det har jag sällan. Andra alkoholhaltiga drycker slinker bara ner genom min hals si så där två gånger per år – midsommar och nyår! Jag skulle nog gärna ta mig en sherry om lördagkvällarna också. Men tyvärr är jag för senil! Jag glömmer helt enkelt bort den där lilla rödingen när helgdagskvällen är här.

Någon enstaka helgdag har det i ärlighetens namn blivit ett litet glas rött vin till maten. Men bara när mellansonen är här och äter med oss och påminner om att denna ädla dryck borde intagas till J:s utmärkt tillagade måltid.

Nej, det där krokbenet kom från något helt annat. En 32 kilo tung valp vid namn Dallas. När han kommer utomhus blir han totalt stirrig av lycka. Åh så mycket det finns att nosa på och bita i! Var ska jag börja? Och så far han fram och tillbaka, runt runt, hit och dit. Och jag hänger inte alltid riktig med… liksom!

Jag hade hämtat honom hos yngste sonen och hans sambo och lämnat in honom för klippning. Den första klippningen i hela hans liv! Två timmar senare kom jag för att hämta honom. Det satt en svart hund kopplad innanför receptionsdisken när jag anlände. Jag stirrade undrande på honom. Kunde det vara vår Dallas? Nej, det måste vara någon annans hund! Men så for han upp och hoppade överlyckligt mot mig och då tänkte jag att det nog möjligen var han. Men han var så förvandlad… från ullig, krullig fårhund till en strikt klippt och alldeles perfekt riesenschnauzer. Det var först på hemvägen, genom stadsträdgården, när jag trillade över honom, som jag blev helt säker och förvissad om att jag hade fått rätt hund med mig hem!

Nu sitter jag här med två vänsterknän! Fast det är nog bara jag som ser hur jättesvullet det är! Fick J se det skulle han nog bara undra om jag har fått en finne!

Steka pannkakor – ingen konst!

Jag har hört att det finns de som tycker att det är svårt att steka pannkakor. Jag har tidigare inte kunnat fatta det, för det är ju det enklaste man kan göra. Men så gick min pannkaksspade sönder och jag gav mig ut i affärerna för att inhandla en ny. Det fanns ingen!

Men herreguuud, säger jag bara. Det går ju inte att steka pannkakor utan en ordentlig pannkaksspade! Och en ordentlig pannkakslagg! Har man bara dessa två ting, så är det LÄTT SOM EN PLÄTT!

En pannkaksspade ska vara lång, smal och platt. Och en pannkakslagg ska ha väldigt låga kanter.

Så här ska det se ut:

Både pannkakslaggen och pannkaksspaden fick jag av min farmor för 40 år sedan. Det var handtaget som lossnade för mig. Superlim, säger jag bara! Det räddade min pannkaksspade. Nu hoppas jag den håller tills jag dör!

Här kommer ett enkelt recept på pannkakor:

2 dl vetemjöl, 5 dl mjölk, 2 ägg, ½ tsk salt, smör till stekning.

Häll mjölet i en bunke, tillsätt hälften av mjölken och rör om så mjölklumparna försvinner och det blir en slät smet. Vispa i äggen. Tillsätt resten av mjölken och saltet. Stek i ganska het panna.

När smeten har stelnat på ovansidan är det dags att vända pannkakan.

En egen Aina

Det är inte alla som har en Aina! Men vi har en… eller rättare sagt hade… för i slutet på augusti i år gick hon bort. Hon blev 91 år gammal.

Hon var klar i huvudet som en tonåring. Hon hängde med i allt som hände runt om i samhället. Hon var tuff! Föredrog whisky framför likör.  Sa alltid ärligt rakt ut vad hon tänkte och tyckte. Och hon hade förmågan att njuta! Det var ett rent nöje att bjuda henne på mat! Hon åt sakta, smakade ordentligt på det hon åt och gav upp små njutningsfyllda läten.

Åh så mycket vi har skrattat åt vår Aina! Eller med, kanske man ska säga. Tänk när vi var på K:s studentfest och hon började trycka irriterat på sin hörapparat.

– Det skvalpar! sa hon.

K tittade förvånat på henne.

– Skvalpar det?

– Ja, sa Aina. Jag tappade den i toaletten innan vi åkte!

– Och du tog upp den? utbrast K med förfäran i rösten. Sen började han skratta hejdlöst.

Hon hade haft sönder sina glasögon och plockade fram ett par gamla ur en låda. De använde hon hela sista året, tror jag. De var hemskt fula. Runda och enormt stora. Varje gång K såg henne i dem började han att hoa som en uggla. Aina bara skrattade och slog lite lätt efter honom.

– Den ungen! sa hon uppgivet.

91 år är en ansenlig ålder. En dag i våras, då hon hade lite besvärligt med hjärtsvikt och vatten i kroppen sa hon:

– Jag är nästan 100 år, men nu känner jag mig som 105!

Fem veckor låg hon på sjukhuset i somras. Hennes ben var tjocka av vätska och det gick inte att få bort. Den dagen jag hämtade henne för att köra henne hem igen, kunde plötsligt inte benen bära henne längre. Vi fick ta rullstol ut. När hon blev hjälpt in i bilen sa hon till mig:

– Det här är den värsta dagen i mitt liv!

– Varför då? sa jag lite förvånat, för hon skulle ju äntligen få komma hem igen.

– Ja men jag kan ju inte GÅÅÅÅÅÅ!

Vi fick be fastighetsägaren och en snickare om hjälp med att bära henne från bilen och in i lägenheten. När hon väl satt i sin fåtölj i TV-rummet utbrast hon:

– Jag förstår inte det här!

– Vilket då? undrade jag.

Hon gjorde en gest med händerna ner över kroppen.

– Det här sa hon!

Och menade vätskan i kroppen och benen som inte bar henne.

– Jag mår ju så BRAAAAAAA!

Fyra dagar senare fanns hon inte mer. Hon somnade en kväll, snusade och snarkade i två och ett halvt dygn. Sen blev det bara tyst. Jag satt och läste i en fåtölj hos henne. Först trodde jag att hon hade vaknat. Jag pratade med henne och klappade på henne. Men hon fanns inte där längre. Hon var borta för alltid!

Nu sitter jag här och syr om hennes egenhändigt broderade, spetsprydda överlakan till påslakan. Det blir fint! Men jag känner mig tårögd när jag gör det. Hon har lämnat ett tomrum efter sig. Vår värld har förändrats när hon inte finns i den!

I`m back

FÖRKYLD FÖRKYLD FÖRKYLD!

Och det är inte kul! Vi har hostat oss halvt fördärvade J och jag. Feber. Ont i kroppen. Och tråååååååkigt! Det är väl därför jag sitter här och skriver igen. I våras tappade jag helt lusten på att blogga. Men när jag nu sitter här och har tråkigt så… jag gör ett försök till.

Bröllopet i somras var helt underbart – som en bal på slottet. Jag har nog aldrig i hela mitt liv haft så roligt. Jag dansade heeeela natten. Och det gjorde bruden och brudgummen också!

En rolig sak som vi gjorde för dem under bröllopsfesten var att skriva personliga brev, lägga i kuvert och låsa in i en låda. Den ska de få öppna och läsa allt i på sin ettåriga bröllopsdag. Jag har nyckeln, så något smygkikande i förväg blir det inte!

Det blev J som höll talet till brudparet. Och det gjorde han bra!

Vi har blivit en till i familjen också sedan sist. Yngste sonen och hans sambo har skaffat sig hund. En helt bedårande riesenschnauzer. Svart som synden, busig som få och nyfiken på livet. Och han växer som om han vore uppfödd på kogödsel! Men det är han ju inte!

Sonen har fått ganska bra pli på honom. Bland annat kan han gå fot – med sonen alltså. När jag håller i kopplet är det jag som går fot. Skulle jag försöka med något annat tittar han bara förvånat på mig.

Vi har aldrig haft hund förut i vår familj. Jag trodde inte jag gillade hundar, så jag är ganska förvånad. Jag älskar nämligen den lille… eller hrmmm… numera ganska store… krabaten.

Snart är det bröllop!

Ligger på rygg i soffan och funderar på bröllopstal! Äldste sonen ska gifta sig om två veckor… och talet är inte klart! Vi har en deal J och jag. Jag skriver talet och han håller det! Om han inte har ändrat sig. Men jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har kollat runt på nätet och så långt har jag fattat att jag ska vända mig till sonen och säga det jag vill säga till honom – och där står det bara still i min hjärna… vad är det jag vill säga då som jag inte redan har sagt… jag älskar honom… han är vår glädje i livet tillsammans med sina bröder… vi är jätteglada att han funnit sin kärlek och nu stadgar sig… Och så ska det vara roligt och snitsigt skrivet också… Hjälp! säger jag bara!

Jag har aaaaaldrig svårt att skriva. Orden flyter ur mig jämt och ständigt. Varför blev detta så svårt? Varför har det helt plötsligt bara låst sig?

Jag ser fram emot bröllopet som bara den. Det ska bli så roligt! Och mysigt! Sonen och hans fästmö har varit här hos oss med jämna mellanrum under hela våren och lagat mat, planerat och grejat inför bröllopet och festen som ska hållas på hembygdsgården här på orten. Det blir buffé, massor av gäster, en rejäl bröllopstårta och dans fram till småtimmarna.

Jag är klappad och klar… om man säger så… klänning, bolero och stay up-strumpor inköpta, klackskorna ingådda, sängarna bäddade för inkommande gäster norrifrån. Det är bara det där jädrans talet kvar!

 

Inga lagoma storlekar i landet lagom

I morse låg jag kvar länge i sängen och läste nya Allt om Mat. Så in i döden trött! Det var en jobbig dag igår! Hämtade pappa, åkte och hälsade på mamma på hemmet, lät pappa handla mat och mediciner, sen hem med honom, en liten puss och lekstund med lille A hemma hos min bror… och sen då det allra värsta – till Bergvik för att köpa långbyxor! Det kanske är fel att säga att det är det värsta jag gör, men det är helt klart något åt det hållet.

Alltså… jag är inte smal! Men jag är inte tjock heller, om jag får säga det själv! Däremot är jag mullig! En mullig kvinna i sina bästa år!

Jag är faktiskt helt nöjd med mig själv. Men det tog sina modiga år att komma dit! Det var när jag brände ut mig och började äta medicin som vikten rusade i höjden, cirka 10-12 kilo plus. Det händer väldigt många som äter den här typen av mediciner. De flesta går ner i vikt igen när de slutar med medicinerna. Så för att bli smal försökte jag trappa ner på medicinen. Det gick bra i ett par månader, men så blev livet lite för stressigt och då mådde jag så fruktansvärt dåligt igen, så det var bara att börja ta dom igen i den vanliga dosen.

Jag har försökt att banta på olika sätt och jag har försökt att motionera. Inget fungerar. Jag är ingen storätare. Jag äter relativt nyttigt. Men jag går inte ner i vikt och svält är jag inte intresserad av… jag har för dåligt med krafter för att orka med det. Motion tar alla krafter jag har och då får jag inget över till något annat. Att promenera några gånger i veckan fungerar dock, så det gör jag. Jag har helt enkelt kommit till insikten att hellre är jag mullig och mår hyfsat än smal och mår dåligt. Det var en tröst också när jag fick veta att det är farligare att vara för smal än för tjock.

Igår klev jag alltså runt på Bergvik och letade byxor… med resår i midjan… i en lagom storlek. Jag äääälskar resårmidjor, det är så bekvämt! Varför finns det inte mer av den varan? Och varför finns det inte i min storlek?

Faktum är att det finns inga kläder alls i min storlek! Jag är för stor för de vanliga storlekarna och för liten för de på avdelningarna för storväxta! Jag är alltså mitt-i-mellan! Mitt-i-mellan måste ju vara lagom i landet lagom – ändå finns det inga kläder till mig som är alldeles lagom! OCH DET RETAR GALLFEBER PÅ MIG! VARJE GÅNG JAG ÄR UTE OCH SKA HANDLA KLÄDER BLIR JAG LIKA ARG!

HALLÅ ALLA NI SOM GÖR KLÄDER! VILL NI ATT VI SOM ÄR ALLDELES LAGOMA SKA GÅ OMKRING NAKNA?

Jag säger bara det; det skulle inte bli en vacker syn om vi gick omkring nakna på Sveriges alla Storgator, Drottninggator och gallerior! Nää, ta och gör lite kläder i lagoma storlekar istället vettja!

Han tror han kan prata

Lille A är 1 år och 4 månader och han tror verkligen att han kan prata! Det insåg jag härom dagen och det fick mig att skratta i flera timmar.

Vi var på Ikea, han och jag och hans mamma K. K stod en bit längre bort. Hon hade hittat en illande röd ficklampa, utan batterier, som man vevade upp, som en dynamo ungefär. Hon stod där och vevade på den och såg hur ljuset kom i den. Det satte förmodligen igång tankar om Chile. Efter den stora jordbävningen där för några år sedan fanns det ingen ström och batterier gick inte att få tag i. Då använde chilenarna sådana ficklampor. Jösses vad det ska ha surrat där i halvmörkret!

A tittade på den röda, surrande tingesten som lyste och han fick habegär. Han gav mig en bestämd blick.  Sen kom en lång uppmanande ramsa ur hans mun, med betoningar och ljudnyanser. Det var ju rena rama rappakaljan, men jag fattade ju ändå. Men det var hans uppsyn… den var obetalbar… Han trodde verkligen att han kunde prata! Och när jag då gav honom en sådan ficklampa, som han hade sagt åt mig, så stärktes ju den uppfattningen!!!

 

Päron under marängtäcke

 

Var helt enkelt tvungen att göra den här desserten idag. Det var så länge sedan sist! Förr, när jag växte upp, fick vi den alltid hemma som nyårsdessert. Jag hade nästan glömt bort den när min bror häromdagen frågade hur man gör den… och sen dess har snålvattnet runnit… liksom. Jag gjorde en liten sats idag, för två:

 

Päron under marängtäcke

1 liten burk konserverade päron, 2 äggvitor, 0,75 dl strösocker, grädde, kanel.

Låt päronen rinna av i en sil. Lägg ut päronen i en smord ugnsfast form. Vispa äggvitorna hårt och blanda i sockret. Bred smeten över päronen och grädda i 150 grader varm ugn 10 – 15 minuter, tills marängen fått en svagt gulbrun färg. Låt kallna.

Vispa grädde och bred över marängen, strö över lite kanel.

När vi är många brukar jag ta 1-2 stora burkar päron, 5 äggvitor och 2 dl socker.

Mina pengar är mina… eller?!?!

Mina pengar är mina. Dom har inte någon annan någonting med att göra. Tycker jag.

Dom är mina även om dom sitter på banken. Banken lånar dom och det till en så gott som obefintlig ränta. När jag vill hämta ut mina pengar, så ska jag få göra det. Direkt. Utan något krångel.

Så tycker jag. Men verkligheten ser mycket annorlunda ut.

Jag har ett litet sparkonto på en bank (N). På en annan bank har jag alla mina andra konton, internetbank och kontokort. För några månader sedan behövde jag ta ut några tusenlappar från det där enda sparkontot jag har på N- banken. Så jag klev in på ortens N-kontor och bad dem föra över summan till mitt kontantkortskonto på den andra banken (F). Jo det kunde de göra, sa mannen i kassan, men då skulle det kosta mig 150 kronor!

150 kronor för en knapptryckning! Till en bank som ligger 50 meter längre ner på gatan!

– Men är du jämt galen!

Utbrast jag, högt och ljudligt!

Jag är en människa med ytterst lite ekonomiska tillgångar, så för mig är 150 kronor mycket pengar. Jag är inte beredd att offra det för en  knapptryckning. Och så är det en principsak också! 20 kronor tycker jag räcker för att trycka på en knapp.

– Men då tar jag ut pengarna istället och går över till F-banken med dem själv, sa jag till mannen i kassan.

– Ja, sa han. Det skulle ju gå, men då får du komma tillbaka mellan klockan 10 och 12 i morgon, för det är bara under de tiderna vi har kontanthantering här.

Dessutom klargjorde han att här på orten har inte F-banken någon kontanthantering alls, så jag skulle bli tvungen att åka in till stan med pengarna.

Nu hör jag lite dåligt så jag blir ganska högljudd när jag pratar och protesterar, så det blev snabbt ganska obehagligt för mannen i kassan. Så han tryckte till slut på knappen och förde över mina pengar utan att ta ett enda öre i ersättning!

– Men bara för den här gången, sa han.

Häromdagen var det dags igen! Men nu hade jag ju lärt mig min läxa! Det är lika bra att åka direkt till stan, gå in på N-banken, ta ut pengarna och gå över torget till F-banken med dem. Den här gången tänkte jag tömma kontot på de 20 000 kronor som fanns kvar, för jag ville inte ha något mer omak med de där pengarna.

Jag trodde det skulle bli totalt krångelfritt den här gången.

Men krångel fick jag!

– Är det inte bättre, sa damen i kassan, att jag för över pengarna direkt till ditt konto i den andra banken?

Det höll jag ju med om, men så lade hon fram prislistan framför mig. Den här gången skulle det kosta 80 kronor och jag hade ju redan kört till stan för 50 kronor, så det skulle bli en stor förlust det!

– Nej tack, sa jag. Jag går över torget med pengarna själv.

– Men om jag gör det för halva summan då? sa hon.

Aldrig i livet, tänkte jag. 40 kronor är 40 kronor och en knapptryckning är inte värd mer än 20. Speciellt inte då de redan har tjänat så mycket pengar på att låna ut mina pengar och jag i princip inte fått någonting för det.

– Men, sa damen, nu är det så att man inte får ta ut mer än 15 000 kronor på grund av rånrisken. Och du vill ju ha ut 20 000. Vill du ta ut mer än 15 000 kronor måste du anmäla det några dagar i förväg.

– Så du menar att jag bara får ta ut 15 000 och måste komma tillbaka i morgon för att ta ut resten av pengarna? Åh jag som har åkt flera mil hit bara för att ta ut mina pengar.

Till slut gjorde hon ett ”undantag” och gav mig pengarna i näven. Och jag vandrade över torget mot F-banken med ett hårt tag om handväskan. Där lade jag upp de 20 000 kronorna på disken och sa att jag ville sätta in dom på mitt privatkonto. Då skickade bankdamen ut ett A4-ark till mig och sa att jag var tvungen att fylla i det om jag ville sätta in pengarna. De ville veta ALLT om mig, även sånt de redan vet – vad jag heter, var jag bor, vilket telefonnummer jag har, personnummer. Och VAR JAG HADE FÅTT PENGARNA IFRÅN! OCH VARFÖR JAG SATTE IN DEM!

JAG TAR ILLA UPP! SÅNT DÄR ANGÅR BARA MIG!

Jag skulle ha förstått det om det hade varit mycket pengar. Men 20 000!

Jag undrar om jag skulle ha tagit med mig fotona av våra trasiga sängar också, så de verkligen förstår varför jag behöver de där pengarna på mitt kontokort.

Jag vill ju på något sätt gärna rättfärdiga mina ekivoka penningtransaktioner, så jag lägger ut fotona här istället: