Första pris för klantighet

Och vinnaren äääär:

januari 26, 2010 · 18 kommentarer

”Sanna Fridh”!! Första pris kommer

så fort som du skickat adressen.

2:a pris går till ”Afrodite”

På delad tredjeplats kommer ”Ullabella” och ”Italien”

 För första gången i mitt liv har jag blivit ”domiderad” (ungefär som nominerad) och även vunnit första pris! I klantighet! Och för detta är jag väldigt glad… ja inte för klantigheten… men för att ha vunnit!

Jag har lovat Boppan, som hade tävlingen på sin blogg, att berätta hela historien om den där klantigheten… dvs hur det gick till när jag blev inlåst i bagageutrymmet på min bil!

Alltså:

Det hände sig vid den tiden att (för det var många år sedan)… jag hade en gammal, trång Saab V4. Den var så trång i baksätet så jag fick cellskräck bara av att titta ditåt. Varje gång jag satte in barnen i det där baksätet tyckte jag synd om dem.

Så en dag hade vi varit och handlat, barnen och jag. Jag var stressad, som vanligt. När vi kom ut ur affären kastade jag in matkassarna i bagaget, efter dem slängde jag in handväskan och smällde igen bagageluckan.

När vi kom hem körde jag in i garaget och lät barnen gå före upp till huset, medan jag skulle plocka ut matkassarna. Men jag fick inte upp bagageluckan, hur jag än slet och drog i den!

Till slut kom jag på den geniala idén att kliva in i baksätet, lägga ner ryggstödet och åla mig in i bagageutrymmet den vägen. En efter en plockade jag nöjt ut kassarna. Och när de väl var ute, såg jag varför inte luckan gick upp. Kroken till luckan hade fastnat i handtaget till min handväska. Jag kröp ännu längre in för att försöka få loss väskan. Hela tiden var jag väldigt noga med att se till att hålla benen utanför bagageutrymmet, på det nedtryckta ryggstödet så det inte skulle åka upp och slå igen om mig. Jag drog och drog i väskan, men fick inte loss den. Hårdare och hårdare drog jag! Och så plötsligt, av ren instinkt, för att få ännu bättre styrka, drog jag in benen för att ta spjärn med dem mot väggen inne i bagaget.

Och vad hände väl då?

Ryggstödet for naturligtvis upp, satte sig fint på plats och låste sig ordentligt!

Och där låg jag! Instängd i bagaget på min egen bil. Och inte vilket bagage som helst… utan ett väldigt litet och trångt bagage.

Min första tanke var; Jösses! Nu kommer jag att bli liggande här i fjorton dagar!

J hade nämligen samma morgon avrest till Amerikat på andra sidan Atilanten och skulle bli borta i just fjorton dagar!

Nästa tanke; Och jag som har cellskräck!

Och så ytterligare en tanke, en hemsk sådan; Jag kommer att kvävas till döds här inne!

Men så en lättnadens tanke mitt i allt; Äsch då! Inte kommer jag att kvävas, så mycket rosthål som det är i den här bilen!

Så började cellskräcken sakta krypa uppför ryggraden på mig. För att få något annat att tänka på, när jag låg där instängd och inklämd, fick jag för mig att börja dra i handväskan igen.

Och ibland har man en väldig tur här i livet! Samtidigt som jag drog, kom äldste sonen (då 6 år) in i garaget och vred på handtaget till bagageluckan! Det var den där koordinationen som behövdes, en i var ände av luckan, samtidigt!

Upp for luckan med en smäll! Sonen ryggade förskräckt baklänges och stirrade som ett fån på det stora ansikte som låg där i bagaget och glodde tillbaka på honom. Efter en stund svalde han högljutt och utbrast:

- Och här ligger du!

Och det gjorde jag ju! Fast verkligen inte länge till! Snabbt kom jag ut ur bagaget. Och sedan dess har jag aldrig klivit in i ett bagageutrymme igen!

Det som faktiskt räddade mig ur min prekära situation var en godispåse! Jag hade köpt en godispåse åt barnen. Den hade jag lagt överst i en av matkassarna. Och det var den sonen saknade – inte mig! Så när jag aldrig kom beslöt han sig för att gå och hämta godispåsen. Och vad hittade han då? När han fick upp luckan? Ja inte var det en godispåse i alla fall. Den stod i baksätet den!

Vad lär man sig då av detta?

Jo, att godis kan rädda liv!

Kalops i stekgryta – supergott!

Den som inte har en stekgryta är det synd om!

Jag fick min av min farmor när jag flyttade hemifrån. Den har följt mig hela mitt vuxna liv. Och den är en förutsättning för goda köttgrytor. Detta har dock mina barn och jag inte alltid varit överens om. De brukade vända i dörren när de såg stekgrytan på spisen. För dem var den synonym med segt kött och äcklig middag. Men det var innan jag hade lärt mig laga mat ordentligt. Då när jag var ung och oerfaren och följde alla recept till punkt och pricka, hur det än smakade.

Nu är jag äldre, mer erfaren och har lärt mig laga mat. Jag vet att köttet måste koka så det blir mört så det smälter i munnen. Jag vet att köttgrytor ska vara mustiga och då är det bra att tillsätta buljong av något slag, t. ex. oxbuljongtärningar som är helt suveränt goda. Och jag vet att man måste smaka innan man serverar och tillsätta kryddor och annat smått och gott som sätter fart på smaken.

Mina köttgrytor nu förtiden går inte av för hackor. Men sorgligt nog har jag avskräckt sönerna från dessa rätter. De är fortfarande mer eller mindre allergiska mot stekgrytan.

Häromdagen hittade vi nötbog på Ica för 59:90 per kilo. Rena fyndet! Vi köpte nio hekto och gick hem och kokade kalops, så det räcker i flera dagar. Den blev supergod! Och den är ju så lätt att göra. Visserligen ska den koka i flera timmar. Men under de timmarna passade vi på att ta en långpromenad.

Kalops

½ – 1 lök, 8-9 hg nötbog eller högrev av nöt, 3 msk vetemjöl, vatten så det nästan täcker köttet, 1-2 kött- eller oxbuljongtärningar, salt, 10-15 kryddpepparkorn, 2 lagerblad, 2 stora morötter.

Skala och hacka löken. Skär köttet i lagom stora bitar. Bryn köttbitarna i smör i stekgryta. Tillsätt löken och låt den steka med en stund på slutet. Strö över vetemjölet och blanda det med kött och lök. Häll över vatten så det nästan täcker köttet. Tillsätt buljongtärningar. Salta och tillsätt kryddpepparkorn och lagerblad. Skala och skär morötterna i slantar och tillsätt dem. Låt puttra under lock i minst två timmar.

Smaka av med mer kryddor om det behövs. Om såsen är för tunn så tillsätt maizena redning eller redning på vetemjöl utrört i vatten.

Servera potatis och lingonsylt till. Och kanske en liten cole slow.

  

Cole Slow

1 msk socker, 1 msk vitvinsvinäger, 1/4 tsk salt, 1 msk majonnäs, 2 msk creme fraiche, 1/4 tsk dijonsenap.

Blanda alla ingredienserna till en sås. Blanda i strimlad vitkål och riven morot. Låt stå kallt en stund.

Födelsedagstårta till far

Hurra! Hurra! Hurra!

Idag fyller vår far 84 år!

Var bara tvungen att visa tårtan vi gjorde till honom, J och jag! Visst blev den fin?

Klappkräm

Ibland är jag bara så ekonomisk så jag blir förvånad själv. Häromdagen gjorde jag lingondricka. När jag sen skulle hälla bort bärmoset som blev kvar, började det värka i snåltarmen. Inte slänger man väl mat! Så jag började fundera; vad kan jag göra av detta? Och kom på att jag kanske kunde göra klappkräm/klappgröt av det. Och det visade sig faktiskt gå alldeles utmärkt.

Jag fick till en klappkräm som var jättegod. Men jag fick använda lite mer socker än i receptet.

Klappkrämen åt vi till efterrätt, J och jag, med mjölk och minimarshmallows.

Resten av bärmoset frös jag in, 4 dl per platspåse, för att ha till mer klappkräm framöver. Och Jösses vad jag plötsligt kände mig som en rejäl och duktig husmor.

Klappkräm på färska bär (4 p)

4 dl lingon (eller andra bär), ½ dl – 1 dl socker, 4 dl vatten, 1 dl mannagryn, cirka 2 tsk vaniljsocker.

Koka upp bär, vatten och socker och låt koka på svag värme cirka 5 minuter. Vispa i mannagrynen och koka under omrörning 4-5 minuter. Ställ kastrullen i kallt vatten eller häll över krämen i en bunke. Vispa kraftigt tills den är kall. Smaksätt med ytterligare socker om det behövs och cirka 2 tsk vaniljsocker.

Krämen ska vara pösig och ljus i färgen.

Om du gör den med färdig sylt ta då 2 ½ dl sylt och 5 dl vatten och uteslut sockret.

Skidåkning och Prinsessornas Varma Choklad

Jag och K har varit ute i skidspåren idag igen. Det gick mycket bättre! K trillade bara fyra gånger! Och då, när hon låg där i spåret, påstod hon att hon bara vilade sig lite! Så jag vet inte säkert… trillade hon… eller lade hon sig ner?

Fast det var faktiskt väldigt konstiga ställen att lägga sig ner på för att vila! Mitt i uppförsbackar… och där spåren delade på sig åt olika håll…

Hon hittade en genväg också… runt den där två decimeter höga knölen (som hon påstår är 2,5 decimeter hög), så hon slapp den idag.

Skidspåren var fulla av gamla människor idag (och då menar jag riktigt gamla människor). Och de varvade oss tre till fyra gånger var! Lite lett kändes det faktiskt att heja på samma (gamla) människa, i samma skidspår, fyra gånger. Men vi tog oss runt till slut… hela två och en halv kilometer!

Väl hemma igen var jag både, trött, frusen och hungrig. Så jag plockade fram Prinsessornas Kokbok och lagade Chokladdryck åt mig och J.

I mina ögon var det ett mycket underligt recept, med bland annat potatismjöl, blockchoklad och vatten i. Men det var kanske så de lagade varm choklad på 1940-talet. Gott var det i alla fall!

- Det här var riktig bjudchoklad det, sa J när han fick sin choklad toppad med en klick vispad grädde. 

Chokladdryck (6 p)

6 dl mjölk, 6 dl vatten, 4 strukna matskedar kakaopulver, 60 gram blockchoklad, 3/4 struken matsked potatismjöl, 4 matskedar socker.

Till servering: 2 dl tjock grädde.

Mjölk, vatten och sönderskuren blockchoklad kokas upp i en kastrull. Kakaopulver, potatismjöl och lite kallt vatten vispas ihop. Då mjölkblandningen kokar, tillsättes redningen så småningom under stark vispning. Då chokladen kokat upp ordentligt, tillsättes socker efter smak (Ej för mycket).

Chokladen bör vara obetydligt simmig. Den serveras varm. Den tjocka grädden vispas till hårt skum och tillsättes med litet vaniljsocker. En iskall klick gräddskum serveras i varje kopp.

 

Jamie Oliver och Chokladpudding i kaffekopp

Jag och J fick en Jamie Oliver-stekpanna i julklapp! Den är helt suverän! Plötsligt är det roligt att laga mat igen! Jag steker rester så det står härliga till. Vi har nämligen en hel del rester kvar i frysen efter jul. Så det blir den ena pyttipannan efter den andra med olika ingredienser i.

Och efter pyttipannan en härlig, liten och hemmagjord chokladpudding.

Chokladpudding (3-4 p)

½ dl majsstärkelse (Maizena), ½ dl kakao, 3 msk strösocker, ½ msk vaniljsocker, ½ krm salt, 1 vispad äggula, 4 dl mjölk.

Blanda alla ingredienser i en gryta och sjud under ständig vispning tills det tjocknar. Häll upp i vattensköljd form och ställ svalt att stelna.

Formarna kan vara kaffekoppar, äggkoppar eller dylikt. Vill man göra puddingen i en sockerkaksform måste man dubbla satsen. När puddingen har stelnat vänder man formen/formarna upp och ner på ett fat.

Servera med grädde och någon frukt eller bär.

Prinsessvåfflor till frukost

Det här kändes inte nyttigt!

Men gott var det!

Våfflor till frukost! Och inte vilka våfflor som helst, utan prinsessvåfflor.

I ett antikvariat hittade jag Prinsessornas Kokbok från 1945 och i den finns det en massa intressanta och lite annorlunda recept från förr. Eller vad sägs om Harpaté, Potkäs, Hummer à la Vanderbilt, Stuvad Lake, Lungmos, Pepparrotskött, Oxtunga med svampstuvning, Stekta Ripor, Punschpudding och Ärtpuré. Allt gjort av naturliga råvaror och från grunden. Inga halvfabrikat och konstigheter här inte!

Förmodligen var det sånt som mormor lagade i sitt självhushållskök ute på sin bondgård. Där slaktade hon sin egen gris, stoppade sin egen korv, saltade sin skinka och gjorde själv sitt smör och sin ost.

Det är inga märkvärdigheter! Vi skulle kunna göra allt det där vi också! Förutom att slakta grisen förstås!

Det är många recept i Prinsessornas Kokbok som jag tänker prova framöver.

Först ut blev våfflorna.

I smeten var det både grädde, smör, äggulor och hårt vispade äggvitor. 

Smeten blev tjock och pösig och väldigt annorlunda mot vad jag är van vid. Men våfflorna blev goda. Och de var riktigt frasiga. Men ack så feta.

Här kommer receptet:

Annas Våfflor (5-6 laggar)

2 dl tjock grädde, 3/4 dl smält klart smör, 1 ½ dl vatten, 2 dl mjöl, 2 äggulor, 2 äggvitor, 1 tsk socker, 1 knivsudd salt.

Grädden vispas till hårt skum, vattnet och det skirade, avsvalnade, klara smöret samt mjölet ivispas. Gulorna tillsättes en i sänder. Sist nedskäres de till hårt skum slagna äggvitorna. Helt lite socker och salt tillsättes. Gräddas i uppvärmt våffeljärn.

Å skidan den slinter… åt alla håll och kanter

Oj oj oj… kan man skratta sig till en sixpack? I så fall kommer mina magmuskler att va skitsnygga… så fort träningsvärken gått över!

Jag har åkt skidor med en chilenare idag. Hon har inte åkt skidor förr. Hon visste inte ens att det finns många olika sätt att åka skidor på. Hon trodde att man bara åker rakt nedför en backe. Längdskidor hade hon aldrig hört talas om förut.

Det började redan när vi skulle ta på oss skidorna på parkeringen. Jag höll på att skratta mig hysterisk åt hennes försök att få in de vantklädda händerna i öglorna till stavarna. Sen tog vi oss utan problem – faktiskt! – över parkeringen och till den lilla snöknölen upp till spåret. Där blev det tvärstopp! För chilenaren alltså… inte för mig. Jag tog mig utan komplikationer uppför den cirka två decimeter höga knölen och in i spåret. Där stod jag sen och tittade storskrattande på hur K försökte ta sig uppför knölen. Hon kom en liten bit, sen for hon baklänges med skidorna i kors, högljutt gallskrikande. Vid nästa försök kom hon lite längre, men då blev den vådligt vingliga färden baklänges också betydligt längre! Jag försökte instruera henne om att ta hjälp av stavarna, att klampa lite med skidorna eller att gå på sidan upp.

Men inget hjälpte!

K gled åt alla håll ljudligt skrikande, men inte åt det håll hon skulle! Och båda två skrattade vi så tårarna rann och magmusklerna värkte!

Vad K inte hade märkt var att hon hade åskådare bakom sig. Undrande stod de i en klunga och tittade på henne. Till slut orkade inte en av männen hålla sig längre.

- Behöver du hjälp? ropade han och började gå mot oss.

Men då fick K bråttom.

- Nääj! tjöt hon och böjde sig blixtsnappt ner och knäppte av sig skidorna.

Sen gick hon uppför den vådligt höga tvådecimetersknölen!

Så länge marken var alldeles platt tog vi oss fram i spåret utan problem… nästan… några gånger for hennes skida iväg lite för fort och hon tappade balansen och var på väg att dratta baklänges på ändan. Eller… ja… hon drattade faktiskt på ändan. Och det var inte alldeles lätt att ta sig upp igen. Sen skulle hon göra ett lappkast också och då for skidorna iväg åt olika håll, så hon höll nästan på att klyva sig själv.

Men värst av allt var när skidspåret plötsligt gick utför! K for iväg stel som en pinne och gallskrikande.

- Böj på knäna! skrek jag. Böj på knäna!

Men inte kunde hon böja på knäna. Hon var ju livrädd och stelheten i kroppen gick inte att bemästra.

När hon äntligen fick stopp på skidorna sa jag:

- Vi vänder!

Och då kom nästa lappkast, med skidor, armar och ben huller om buller åt alla håll! Och hysteriska gapskratt! Och så var det då detta med att ta sig uppåt igen… med skidor som gick bakåt… och stavar som hon inte visste var hon skulle sätta…

När det var dags att ta sig över knölen till parkeringen och bilen igen stod jag beredd med kameran. Men till min stora besvikelse klarade hon då knölen alldeles utmärkt.  

Motion fick vi, både hon och jag, men mest i skrattmusklerna tror jag.

På torsdag ska vi åka skidor igen… Gud bevare skogen och djuren!

Bambi på hal is… det är jag!

Jag tycker inte om vinter! Jag tycker inte om snö! Under vintern sitter jag helst inomhus. Det är som om jag bara väntar… på vår och sommar… på att leva igen.

Men så en dag när jag satt här och tittade ut på snön gick det upp för mig att jag ju förlorar halva livet när jag flera månader varje år bara sitter och väntar.

- Jag tror jag måste lära mig att leva även på vintern, sa jag till J. Ska vi plocka fram skidorna och ta en tur?

- Aldrig i livet! svarade han. Åka skidor får du göra själv om du hittar några!

Ingen av oss har överhuvudtaget sett skidorna sedan vi för tretton år sedan flyttade till det hus vi bor i nu. Alltså har vi inte åkt skidor på MINST tretton år! Men en svag minnesbild fanns i mitt huvud där skidorna befann sig i uthuset. Och pjäxorna borde ju vara på vinden.

Efter ett halvtimmeslångt rotande på vinden fick jag fram mina gamla, fula, silverfärgade pjäxor. Undrar om man kan använda sådana utan att folk skrattar ihjäl sig? Jag hittade även en gammal täckjacka. Men inga skidbyxor. Det fick duga med långkalsonger och jeans.

I yngste sonens snowboats, som jag också hittade på vinden och som var fyra nummer för stora för mig, pulsade jag ut i knähöga snödrivor till uthuset och bände upp dörrarna där. Och visst hittade jag skidorna… längst in… bakom meterhög bråte! Det fanns inte ens plats för mina fötter på golvet, så jag fick klättra och klänga för att ta mig in till skidor och stavar. Frågan är om jag inte fick med mig en massa råttbon ut också i bara farten, åtminstone såg det som hängde på skidorna ut som sådana.

Sedan kom då nästa fas! Att undersöka om skidorna går in i min lilla bil. Det gör dom… om jag fäller ner baksätet och stoppar in dem genom bagaget.

Men går dom att åka på då? 

Jo, det gick det med. Jag fick på mig både pjäxor och skidor och hasade runt bland äppelträden i trädgården, oroligt kikande mot grannarnas fönster. Måtte de inte se mig!

Efter fyra varv runt i trädgården hade jag fått upp ett hyfsat spår. Efter ytterligare fyra varv var jag sjösvett! Men jisses vilket bra glid jag hade! Lite för bra faktiskt! Jag kände mig som Bambi på hal is! Tur att vi inte har några backar i vår trädgård!

Nu gäller det att hitta ett spår någonstans på totalt platt mark… där ingen annan åker.. jag vill ju inte att någon ska se mig när jag far omkring och drattar på ändan! Det ska vara mycket snö där också, så jag landar mjukt!

Nu står skidorna inne i hallen och väntar. Det kanske tar sin tid innan de kommer ut igen. Jag är nämligen lite rädd och fundersam!

Kan gamla femtioåriga tanter med ryggrader som vill hoppa ur led riskfritt dratta på ändan i spåren? Jag vill ju inte bli liggande i gipsvagga bara för att jag fått för mig att jag ska leva även på vintern!

Weltschmerz och Uppdrag Granskning

Någon gång per år, när jag är väldigt trött och sliten, brukar jag drabbas av Weltschmerz. Då lider jag med alla människor som är utsatta, gråter, har ont och far illa. Det gör jag visserligen alltid. Men när Weltschmerzen sätter in då gör det verkligen ont i hela mig. Så ont så jag nästan inte orkar bära det!

Igår såg jag Uppdrag Granskning på teven om de nya sjukskrivningsreglerna och om kvinnan som begick självmord på grund av sin utsatthet. Och då började jag undra om det bara är jag i hela vårt långa land som drabbas av den här återkommande åkomman! Den ena högt uppsatta människan efter den andra inom regering, försäkringskassa, näringslivsorganisationer och så vidare, stod där i bild och försvarade reglerna och det de ställer till med bland sjuka och arbetslösa människor. Vart har medmänskligheten och empatin tagit vägen? Den måste ju ha försvunnit totalt eftersom dessa människor inte ens skäms!

Vårt samhälle har blivit så skrämmande kallt!

Var det så här vi ville ha det? Är vi hjärntvättade och lurade?

Skrattar de åt oss nu, politikerna?

Läste dessutom i tidningen att Sophie Stenbeck, dotter till stenrike och avlidne Jan Stenbeck, älskar att ägna sig åt välgörenhet. Bara ordet välgörenhet får mig att må illa! Dessa rika människor som ägnar sig åt välgörenhet… gör de det för sin egen skull eller för andras? Hur tror de det känns att vara i behov av välgörenhet, att vara tvungen att lita till andra människors välvilja?

Välgörenhet skulle inte behövas om de resurser som finns här på jorden fördelades så att alla hade tillgång till det de behöver.