Mormors syltkakor

Ibland kan gamla familjetraditioner bli för jobbiga, så man lägger dem på hyllan.

Så var det med syltkakorna!

Till varje jul när jag var liten, bakade mamma syltkakor. Samma kakor hade mormor bakat varje jul när mamma växte upp. När jag fick barn bakade även jag syltkakor till jul. Men när livet blev för stressigt runt mig, med barn, arbete, hus och hem, gav jag upp syltkaksbakandet.

Mamma har dock fortsatt baka dessa kakor varje år, ända tills för ett par år sedan. Numera varken orkar eller klarar hon av att baka.

Förra julen bad hon mig baka syltkakor åt henne. Men jag hade inte tid och ork. Bara tanken på allt pill med syltkakorna fick mig att dra öronen åt mig.

I år har hon bett mig igen. Hon längtar efter mormors syltkakor. Så nu har jag bakat dem åt henne.

De är lite svårkavlade. Men jättegoda!

Och de är så fulla av minnen!

Min bror och jag hade ett speciellt sätt att äta dem på. Vi knaprade i oss kakan försiktigt så bara mittenpricken med sylt blev kvar. Den åt vi sist, för den var godast. Precis på samma sätt åt mamma och hennes syskon kakorna. Och likadant åt mina barn kakorna när de var små.

Här kommer nu min mormors recept för den som inte räds lite extra pill och besvär:

Syltkakor

250 gram smör, 200 gram socker, 1 ägg, 100 gram sötmandel, 375 gram vetemjöl, hallonsylt.

Rör smöret med sockret. Arbeta in ägg, skållad mald mandel och mjöl. Sätt degen kallt en stund. Kavla ut ganska tunt och ta ut runda kakor med mått. Ta ut små rundlar med en fingerborg och tryck fast som en liten skål mitt i kakan. Ha i en liten klick sylt i den lilla skålen (en väldigt liten klick, annars rinner sylten ut över hela kakan när den gräddas).

Grädda i medelmåttig (175-200 grader) ugnsvärme, 8-10 minuter.

Det är bara att hålla sig undan…

Klockan är 11 på förmiddagen. J sätter på teven i vardagsrummet. Det är skidor. Jag sitter vid bordet i matrummet och pyntar julklappar. J trycker fram tevens programtablå. Sen hör jag ett förtjust:

- Uh, det håller på ända till fem!

- Jaha, säger jag surt. Så var det med den kvalitetstiden som vi skulle ha tillsammans!

Då säger han med sin gulligaste röst:

- Du kan komma och sitta här bredvid mig!

Jag faller ut i ett skratt som får tårarna att spruta ur ögonen på mig. Båda två vet vi att jag verkligen avskyr att se skidor på teve. Tanken att jag skulle sätta mig där bredvid honom är så himla absurd.

- Jamen, säger J när jag skrattar som värst, lika gärna som att jag ska vara hos dig i köket när du grejar!

Ja, det var en ny tanke för mig! Kvalitetstiden brukar liksom gå efter mina villkor i det här huset. Men se på skidor tänker jag inte göra, aldrig i världen!

Från min plats där i köket, berättar jag att jag har pratat med äldste sonen och att hans sambo S jobbar på sin nya arbetsplats idag.

- Hon kan inte allt än! Det är så mycket att lära sig, så hon tycker det är svårt!

- Men… säger J förvånat. Det är väl inget svårt att jobba på ett varuhus! Det är bara att hålla sig undan!

Då bryter jag ihop igen. Jag skrattar så jag hickar! Tydligen är jag lättroad idag!

Men så hamnar jag i telefonen med min kompis Stina och när hon får höra den skrattretande historien om kvalitetstiden och J:s förslag, reagerar hon inte som jag har förväntat mig. Jag blir uppläxad!

- Nu tänker jag säga det rent ut! säger hon. Kvalitetstiden ska inte bara vara som du vill! Ni måste göra sånt som J vill också. Nu går du och kokar kaffe och går in och sätter dig bredvid honom. Och där ska du sitta i minst fem minuter!

Stina säger man inte emot! Så jag gjorde som hon sa! J blev förvånad när jag kom med kaffe, lussekatter, syltkakor, pepparkakor och saffransskorpor. Jag tände stearinljusen på bordet och sen satt vi där tillsammans och tittade på skidskytte.

Och faktiskt så var det riktigt mysigt! Inte skidorna då! De brydde jag mig inte om. Men att sitta där nära J i lugnet och friden med de levande ljusen fladdrande stilla på bordet. Jag satt där faktiskt i hela 17 minuter!

Chokladtryfflar

En jul utan chokladtryfflar… nä det går inte! Knäcken kan jag glömma och ischokladen också, men inte tryfflarna. De måste jag bara ha, chokladgris som jag är.

Receptet till de här tryfflarna har jag nog haft sedan 1980-talet. Jag tror det kommer ur Ica-kuriren.

Man måste gilla mörk choklad och lite starkare varor för att tycka om dem. Men gör man det så är de helt fantastiska.

Chokladtryfflar

4, 5 dl florsocker, 3,5 dl kakao, 75 gr smör, 1 dl vispgrädde, 1/4 dl konjak, 200-250 gr mörk blockchoklad.

Blanda florsocker, kakao och mjukt smör. Tillsätt grädde och konjak. Vispa tills det blir en smidig smet. Ställ kallt i någon timma. Rulla sedan till bollar. Det blir cirka 50 bollar. Ställ dem kallt igen. Smält blockchokladen och rulla bollarna i chokladen med hjälp av två gafflar. Lägg dem på bakplåtspapper på en plåt. Ställ plåten kallt.

Sen är det bara att lägga tryfflarna i en burk och låta den stå svalt, t ex i undre delen av kylskåpet.

Klart han ska ha julklappar…

Vi är och hälsar på mamma och pappa, min bror och jag.

Pappa sitter i sin fåtölj och tuggar eftertänksamt på sin lussekatt. Så säger han:

- Jag har tänkt! Ni behöver inte köpa några julklappar till mig i år! Jag har allting!

- Det är redan för sent! säger vi.

- Och förresten har du inte alls allting, säger min bror. Har du en takbox till exempel?

Pappa skakar på huvudet och ler lite grann.

- Nej där ser du, säger min bror. Och du har inga slalomskidor att ha i takboxen. Och inte har du någon Mercedes att ha under takboxen. Så du har inte alls allting!

- Men jag behöver inte de där sakerna längre, säger pappa sakta.

Men vi lyssnar inte. Vi vill inte lyssna. Det finns vissa saker vi vill förtränga. Som att pappa är 84 år snart och förmodligen inte kommer att åka skidor något mer.

Vi är inte blinda för faktum!

Men säg det inte, antyd det inte ens! Låta oss slippa detta förbaskade faktum. Vi vill inte se att åren har gått. Vi vill att allting ska vara som det alltid har varit. Alltså behöver pappa en takbox! Och en Mercedes! Och slalomskidor! Eller rentav en snowboard! Punkt slut!

Julmarknad och äppelsprit

Vi har haft en mycket kreativ helg, min man och jag!

Jag har varit bete i Mariebergsskogen. Och J har bakat pepparkakshus och försökt supa ner lilla nioåriga yrhättan.

- Nu! Nu nappar det… ! Neeej… hon halkade av… hon fastnade inte på kroken! Shit!

Med svägerska och svärdotter var jag i Mariebergsskogen på julmarknad i helgen. De två tillverkar smycken och hade hyrt ett bord för att sälja av och förhoppningsvis få en liten förtjänst att köpa nya smyckestillbehör för. Fulla av förväntan hade de dukat upp halsband och armband på bordet. Sedan satt de och bara väntade.

- Det är som att fiska, sa svärdottern. Vi har agnat betet! Nu får vi se om det nappar!

Men de var svårfångade, fiskarna i Mariebergsskogen. De flesta besökarna på julmarknaden strosade bara förbi och tittade på sakerna som var till försäljning. Det var när jag satt där och iakttog dessa förbistrosande människor, som jag fick en idé. Jag skulle agera bete åt svägerskan och svärdottern!

Jag satte på mig min röda kappa och drog halsduken kring halsen. Sen klev jag ut framför ståndet och ställde mig och tittade noga på smyckena och petade lite grann på dem. När det väl stod någon framför ståndet var det som om andra människor drogs dit. Och vips… så blev ett smycke sålt!

- Bra gjort! sa svärdottern till mig och gjorde tummen upp.

Så jag satte i system att snabbt vandra runt i lokalen, komma tillbaka till svägerska och svärdotter och ställa mig där och noga titta på deras smycken.

Under tiden bakade J och yrhättan pepparkakshus därhemma. Ett vinkelhus i två våningar med balkong! Och med misstänkt få godisar på taket (hamnade de månne i någon mage?). Dessutom försökte J hälla i yrhättan äppelsprit. Han visste förstås inte om att det var det han gjorde. Äppeldrickan hade gått och förvandlat sig till sprit utan hans vetskap. Han hällde upp ett glas till yrhättan till pannkakorna. Och aldrig någonsin har någon sprungit så fort till slasken.

- Hon spottade och sköljde munnen i en kvart! sa en förvånad J.

Pepparkakshuset är nu på plats hemma i yrhättans kök. Och jag är tillbaka i min vilstol efter helgens intensiva fiskande.

Lussekatter

Torra och för mycket saffran!

Det har alltid varit min åsikt om lussekatter. Tills nu!

För nu har jag hittat ett recept som gör lussekatterna saftiga och goda.

Egentligen ska det vara två paket saffran i degen. Men för min del räcker det med ett.

Dessutom har jag bytt ut den färska jästen mot torrjäst. Jag använder alltid torrjäst. Det är så behändigt. Man kan ha påsar liggande hemma i evigheter utan att de blir förstörda.

Trots att jag använder torrjäst, behöver jag inte krångla med temperaturen på degspadet. Det räcker om smör och mjölk är rumsvarmt. Låter man bara maskinen gå tillräckligt länge, så blir degen varm i alla fall och jäsningen kommer igång hur fint som helst.

Här kommer nu receptet som jag har förvandlat så det passar mina behov:

Lussekatter:

250 g Kesella, 0,5 g ( 1 paket )saffran, 2 dl socker, 2 tsk stött kardemumma, 1/2 tsk salt, 1 paket torrjäst (50 gr), 150 g smör, 5 dl mjölk och cirka 1,6 l vetemjöl samt russin.

Blanda alla torra ingredienser, utom saffran, i en degbunke. Stöt saffranen med en sockerbit i mortel och häll det i degbunken. Tillsätt kesellan, smöret (som du värmt i mikron så det är mjukt) och mjölken (också värmt till rumstemperatur i mikron). Kör degen i maskinen i 10-15 minuter. Degen ska inte vara kladdig och inte fastna i degbunkens kanter när du arbetat den färdig. Degen ska helt enkelt vara smidig.

Jäs degen under bakduk i 30-40 minuter. Sätt ugnen på 225 grader. Baka ut lussekatter. Jäs ytterligare cirka 30 minuter. Pensla med uppvispat ägg.

Grädda i mitten av ugnen i cirka 8-10 minuter.

Skrämselhicka till Jul…

Nu är karln nästan klar! Och jag ser såååå fram emot jul när jag ska skrämma slag på mina gäster med honom!

Jag har gjort det en gång förut, för länge sedan. Och jisses vad jag skrattade!

Då fyllde jag J:s grå mysbyxor och röda stickade tröja med kuddar och trasor och lyckades få fram en tomteliknande varelse i människostorlek. Med tomtemask och luva på, satte jag honom i korgstolen i vardagsrummet. Och lyckades får varenda julgäst att hoppa högt och skrika till av förskräckelse, när de klev in i rummet med glöggmuggarna i högsta hugg.

Nu ska jag göra en repris, fast nu har jag gjort ett ordentligt förarbete. Inga trasor här inte. Utan en rejält uppstoppad karl med ordentligt huvud.

I källaren hittade jag en gammal arbetsoverall. Av hudfärgat tyg sydde jag händer, fyllde med kuddstopp och sydde fast i overallens ärmar. Ett par gamla strumpor fylldes också med kuddstopp och syddes fast längst ner i benen. Sen gav jag mig iväg till min syster I och fick kroppen fylld med hö. Det var hos henne han fick sitt namn; Karln.

Det var sent på dagen och i I:s lada var det mörkt. Hon rafsade hö där i mörkret och gav mig order:

- Håll upp karln!

Sen åkte Karln och jag hem. Han liggande huvudlös i baksätet, som ett mordoffer.

Hemma fyllde jag tubgas från apoteket med kuddstopp. När huvudet var ungefär lika stort som mitt, knöt jag till med ett snöre nere vid halsen. Och sedan drog jag till med ett snöre runt mitten av huvudet, för att få det mer likt ett riktigt huvud. Efter det ritade jag av huvudet på ett smörpapper, klippte ut hudfärgat tyg efter det mönstret och sydde en påse med lång hals (med sömmen mitt bak från knoppen och ner), som jag trädde över huvudet. Påsen knöt jag fast med snöre nere vid halsen. Och sen var det bara att sy fast huvudet på kroppen.

Nu sitter karln i korgstolen och väntar på att få ett ansikte. Jag känner mig lite rådvill över hur jag ska göra detta ansikte. Jag hoppas jag löser det innan jul! Tills dess har J dragit en mössa på honom och satt ett par knappar i mösskanten så han ser ut att ha ögon.

Än har han inte skrämt någon… men tids nog…

Moahahahaha…!

Smakar det så kostar det

Ja, så var det dags då igen!

Efter en helg med min 17-åriga brorsdotter M, ligger jag här utslagen igen – illamående och matt, kan knappt röra mig!

Men en trevlig helg var det. Vi ägnade både lördagen och söndagen åt att göra julklappar! Vad vi gjorde är förstås hemligt, ifall någon av julklappsmottagarna skulle råka titta in här! Så mycket kan jag i alla fall säga, som att M aldrig någonsin tidigare tillbringat så många timmar på raken i ett kök! Och det utan att klaga! Så hennes julklappar är gjorda med möda!

Själv ska jag nu ta mig en bok och krypa tillbaka ner mellan lakanen.

Grisigt värre…

Jag är spruträdd! En riktig fegis! Trots det har jag tagit sprutan mot svininfluensan! Det gick så fort så jag hann inte riktigt med!

Faktum var att jag trodde att jag skulle komma undan, att jag skulle få dra på det ett tag till och inte behöva fundera på vidriga grissprutor än på länge.

J vaccinerade sig för en vecka sedan. Han har astma och tillhör därmed en riskgrupp. Att han skulle vaccinera sig var liksom självklart.

Men jag tillhör ingen riskgrupp och med tanke på min aktningsvärda ålder, så skulle så gott som hela Sverige hinna vaccinera sig innan det blev min tur. Men så plötsligt var alla barn och riskgrupper färdigvaccinerade här i vår kommun och sprutorna började den här veckan stickas i friska personer under 40 år. Jaha, tänkte jag, nu börjar det närma sig, om ett par veckor är det säkert min tur. Än kunde jag dock ta det relativt lugnt och behövde inte tänka på den otäcka sprutan, som vad jag har hört kan få folk att gå baklänges, tappa smak- och luktsinnet, bli dödssjuka och få ont i varenda led och muskel i hela kroppen.

Fråga mig inte vad som hände, men dagen därpå hade de ändrat direktiven och plötsligt skulle alla under 60 år vaccineras!

Då började jag darra på insidan! Av rädsla för sprutan! Och av vånda för att jag måste ta ett beslut!

- Inte behöver väl jag vaccinera mig, sa jag till J. De flesta har ju redan vaccinerat sig och vem ska då smitta ner mig och vem skulle jag kunna smitta!

Jag hoppades att J skulle hålla med mig. Men han sa bara kort:

- Jo gå iväg du! Tänk på J!

J, yngste sonen har astma. Han har inte vaccinerat sig och han kommer hem till jul. Det argumentet var bra. Det var bara att ta på sig skorna och gå.

Men jag hade ju sett bilder i tidningen på köer som var kvarterslånga och tänkte i mitt stilla sinne att det nog skulle vara såna köer vid vår vårdcentral också. Eftersom jag hade en annan tid att passa, skulle jag naturligtvis bara vända och gå hem när jag såg kön och därmed kunna skjuta upp sprutandet till nästa vecka. Men inte ens där var gudarna med mig!

Det fanns ingen kö! Det satt fem sex personer på stolarna i väntrummet. Och de försvann på ett litet kick. Innan jag visste ordet av satt jag i sprutrummet och sköterskan nöp tag i skinnet på mig och stack in sprutan!

Jag förstår inte varför jag ska vara så rädd för sprutor. När jag vet att det inte gör det minsta ont. Jag kände ingenting! Och jag går inte baklänges och har inte förlorat lukt- och smaksinnet. Men jag har haft ont i armen i natt!

Men nu är jag som vanligt igen! Och det känns så himla skönt att ha det gjort. Nu behöver jag inte vara rädd för den jädrans sprutan längre.  

Och inte behöver jag vara rädd för grissjukan heller! Hah… ingen 40-gradig grisfeber här inte, ingen grisrethosta, ingen grislunginflammation och inga grisigt sönderhostade revben för min del inte! Bara ingen hostar grisbakterier på mig den närmaste veckan alltså…

Lite lycka…

Vad sägs om lite lycka så här i regnrusket?